Jag känner mig lyckligt lottad.
Människorna i mitt liv är de vackraste av människor.
Med stora hjärtan. Varma personligheter.
Omtänksamma. Givmilda. Roliga.
Närvarande.
Kärleksfulla.
Kloka.
Mina närmaste.
Min flock.

Som jag älskar dem.

Att jag får älska. 

Vilken ynnest, 

det är. 

Att hitta en vän. 

I allt som är prestige, stress, yta. 

Att mitt i allt det hitta någon som man kan ta till sig.
Som förstår vem man är utan att man har behövt förklara.
Någon som blir viktig utan att man egentligen förstår hur det gick till. 

Det bara. 

Är. 

Och vi vet. 

Att vi alltid kommer att finnas hos varandra.
Det är inga frågetecken.
Och vi är lätt förbryllade.
Men öppet accepterande. 

Detta ville livet oss.
Vilka är vi att säga nej?

Jag ser ljusen i mörkret. 

De små, små lamporna. 

I husen. På vägarna. I bilarna.
Som missiler skär de genom det kompakt svarta. 

Ömsom blinkar, ömsom glittrar.
Visar någonstans att vi inte är ensamma.

Tystnaden är öronbedövande.
Fyller mig.
Svämmar över.

Jag behöver ensamheten.
För att reflektera. Tänka. Andas. Fundera.
Jag blir en bättre person av det.
Jag blir sann mot mig själv. Mot andra.
Jag löser problem. Jag planerar. Konspirerar.
Jag lär mig. Jag längtar. Älskar.

Stillheten.
Det enda jag hör är hjärtat som bultar hårt i bröstet.
Ropar "Jag finns! Jag slår i takt med dina andetag!"

Hud mot hud och jag darrar.
Närheten är påtaglig.

Berusande
Svindlande
Skrämmande

Jag viskar, knappt hörbart.
"Ta mig."

Du svarar mig med händerna.

Jag består av

lika delar mörker
som ljus.

hud som är både
ärrad
och
len.

Ett imperfekt
i ditt presens.