Att hitta en vän. 

I allt som är prestige, stress, yta. 

Att mitt i allt det hitta någon som man kan ta till sig.
Som förstår vem man är utan att man har behövt förklara.
Någon som blir viktig utan att man egentligen förstår hur det gick till. 

Det bara. 

Är. 

Och vi vet. 

Att vi alltid kommer att finnas hos varandra.
Det är inga frågetecken.
Och vi är lätt förbryllade.
Men öppet accepterande. 

Detta ville livet oss.
Vilka är vi att säga nej?