Och plötsligt går det inte att andas längre.

Jag längtar.

Efter storm. Allt det blå, böljande. Svarta avgrundsdjupa.
Mjuka kurvor.
Skarpa kanter.
Det blodrött mörka. Hettan. Värmen.
Svag andning.
Mörk blick.

Tillhörighet.

Meningen.

Jag kan inte sortera tankarna.
Kan inte göra skillnad på verklighet och fantasi.
Känslorna i ett enda virrvarr.
Minnen från förr blandas med nutidens realitet.
Vad är viktigt?
Vad är dröm?
Vad är meningen med allt?

Han kallades Vargen.

Och jag visste varför;
Skulle jag blotta min strupe skulle han hugga. Genast.
Han var van att få som han ville.
Smart. Erfaren. Stark. 

Han jobbade medvetet. Långsamt.
Han hade inte bråttom. Han visste att han skulle få mig dit han ville.
Om han bara var tålmodig.

Fyra år tog det innan han fick mig. 

Han lärde mig mycket om mig själv.
Öppnade mina ögon. 

Han fick mig att sluta tvivla på mitt värde. 

Fick mig att förstå hur fantastisk jag är, och vad jag är värd. 

Att jag förtjänar det bästa. 

Vi lekte. 

Han såg till att mitt glas ständigt var fyllt med champagne. 

Jag var törstig. Drack girigt. 

Novembermorgon.
Kallt dis.
Träden kala. Alla löv har fallit ner. Grenarna spretar envist mot himlen.
Sträcker sina nakna grenar
upp
upp
upp.

Står starka och envisa när stormen river i dem.
Inväntar den vår som igen ska komma.
Ge dem nya knoppar på grenarna.
Återigen göra skogen grön och böljande.

Dimman ligger tät över trädtopparna.
Det går inte att se havet. Det finns där, bakom dimman.
Bakom bergen och träden.

Solen kämpar för att ta sig igenom molntäcket.
Snart ska det spricka upp.
Snart ska solen göra ett tappert försök att värma.
Att sprida sitt ljus.

Innan mörkret åter kommer och gör allting

svart.

Jag ska visa dig havet.

Det mörka, 

stormiga. 

Havet.

Och vågorna. 

Jag njuter av att läsa,
min närmaste väns beskrivning
av presenterna han har köpt till kvinnan han älskar.

Njuter av tanken på den glädje han snart kommer vara upphov till,
glittret i hennes ögon som han kommer att orsaka.

Tänker på hur mycket
han betyder.