Glittrande hav. Glänsande saltkorn på min brunbrända hud. Solvarma klippor under mina nakna fötter.

Då.
När jag var 17 år och allt gjorde orimligt ont.
När smärtan rev och slet i mig. När jag förtvivlat sökte, tröst, stöd, omtanke i allt.
I panik försökte finna någon slags trygghet. Någon att lita på.
När jag med hjälp av det självdestruktiva fick kontroll över mina tankar. När jag rev upp mina knogar med naglarna. När jag skar mig med rakbladen. När jag svalde tabletterna.
En smärta jag kunde kontrollera. Jämfört med allt det andra som var bortanför min makt.

Jag tänker;
att du, min älskade unge, aldrig ska känna dig så ensam och rädd. Att du aldrig ska behöva tillfoga dig smärta, för att döva allt som gör ont.
För jag ska hålla om dig. Och du kommer få skrika, gråta och slå om du så måste.
Men jag kommer aldrig att släppa dig och låta dig vara ensam med det som river i ditt bröst.

En dag kommer du att bli min man.
Tänk att jag redan vet det.

När jag förtvivlat gråter, av utmattning och stress, ringer du mig genast.
Du tröstar mig. Sakligt, men med värme och omtanke.
Är konkret. Trygg. Stabil.
Jag lutar mig mot dina ord. Känner hur du med din röst omfamnar mig. Jag vaggas in i  det trygga som är du. Vet att det kommer att ordna sig.

Att få vara ett vi med dig.
Att få tillhöra i ett oss.
Att vila i ett du&jag.

Jag hade nästan somnat.
Du hade armarna hårt om mig.
Jag var lilla skeden, som jag tycker så mycket om att vara.
När jag lösgjorde mig för att lägga mig tillrätta, somna in, hör jag dig mumla "jagälskardig".
Tyst, i ett enda svep.
Jag stelnar till.
Vet inte om jag hörde rätt?
Frågar snart
"Sa du vad jag tror att du sa..?"

"Jag älskar dig". säger du igen. Tydligare.
Du ser inte att jag ler i mörkret. Från öra till öra.

Dina ord får sjunka in.
Sen svarar jag.

"Jag älskar dig."

Jag springer snabbt.
Frustrerat.
Låter musklerna arbeta. Benen jobba.
Andningen flämtar.
Pulsen stegras för varje steg.
Musiken pulserar ut i blodet, känns det som.
Får mig att springa ännu snabbare. Driver på.

När jag sprungit klart andas jag snabbt.
Är lugn i hela kroppen.
Frustrationen mindre påtaglig.
Tänker att jag ska fixa allt som fixas skall.
Med ny energi och kraft ska jag ta mig an problemen.
Lösa dem.