Då.
När jag var 17 år och allt gjorde orimligt ont.
När smärtan rev och slet i mig. När jag förtvivlat sökte, tröst, stöd, omtanke i allt.
I panik försökte finna någon slags trygghet. Någon att lita på.
När jag med hjälp av det självdestruktiva fick kontroll över mina tankar. När jag rev upp mina knogar med naglarna. När jag skar mig med rakbladen. När jag svalde tabletterna.
En smärta jag kunde kontrollera. Jämfört med allt det andra som var bortanför min makt.

Jag tänker;
att du, min älskade unge, aldrig ska känna dig så ensam och rädd. Att du aldrig ska behöva tillfoga dig smärta, för att döva allt som gör ont.
För jag ska hålla om dig. Och du kommer få skrika, gråta och slå om du så måste.
Men jag kommer aldrig att släppa dig och låta dig vara ensam med det som river i ditt bröst.