Dig träffade jag i februari.
Dig också.
Vi sågs i januari, du och jag.
Hon, den första. I november.
Alltid kallt. Nakna träd. Vit mark.

Så många kärlekar förknippade med kylan.
Tänker på hur han satt med armen runt mig inne på en varm italiensk restaurang. Och vi stannade upp och såg ut över den tysta innergården, genom immiga rutor. En innergård som var iskall, snötäckt och alldeles tyst. Snön så ljus att det nästan gjorde ont att titta på den.
Hur vi andades i takt när jag lutade mig mot hans axel. Visste att det var en sekund att njuta av, som aldrig skulle komma igen.
Jag var 23 år.
Han 45.
Jag var ung, ja. Och blåögd, javisst. Men aldrig naiv.

Minns Arkitekten.
Minns hans lägenhet på söder. Med bokhyllan han hade byggt själv.
Minns hur vi stod och såg ut över Högalidskyrkans kala backe.
Trägolven knarrade och det drog kallt från det stora fönstret vi stod vid.
Han hade armarna om mig och jag tänkte att utomstående som gick förbi skulle tänka att vi var ett vackert par.
Jag såg ut över den snötäckta marken och tänkte på alla blommor som skulle blomma där till våren. Vintergäck, snödroppar, krokus och vitsippa. En färgprakt jag aldrig skulle skåda.


Men du.
Du kom mitt i den varmaste av somrar.
Du kom med solsken, havsdoft, varma klippor och värmeböljor.
Du kom med svettiga lakan och fönster på vid gavel.
Med middagar på uteserveringar med luft som fortfarande darrade av dagens hetta.
Du kom mitt i tiden för böljande klänningar med djup skärning i ryggen. Höga klackar på bar mark.
Du kom med rosé i solen. Promenad i den varma natten.
Du kom med solnedgången som bara timmar senare blev till gryning.
Du kom med värmen. En värme utan minsta tillstymmelse till kyla.
Bara mjukt böljande.
Varmt smekande