Om ett år eller två kommer det här vara över sjöng Säkert och under hela hösten hörde jag Maggio sjunga jag ägnade dagar åt det som är ingenting nu.

Jag hade så ont i hela kroppen. Fysiskt ont. Det värkte och slet och jag var så innerligt besviken. 

Han valde att lämna mig. Efter allt. 

Att han lämnade mig. 

Jag förstod inte.
Kunde inte äta.
Kunde inte sova. 

Bara grät. 

En smärta som vred i mig. 

En besvikelse jag inte kunde komma över. 

Jag hade gett allt. 

Allt. 

a l l t.

Så räckte inte det. 

Om ett år eller två kommer det här vara över tänkte jag som ett mantra. 

Det tog ett halvår. 

Sen insåg jag att han hade gjort mig en tjänst. 

Och jag vaknade sakta till liv igen.

Såg det vackra i världen.

Började skratta. Högt. Utan någon som bad mig sänka rösten.

Behövde inte vara rädd för att säga fel saker. 

Vågade mer. 

Andades djupare. 

Lyfte blicken.

Hittade tillbaka till det som var jag.