Jag glömmer inte första gången du lägger en hand mellan mina skulderblad och varsamt pressar mig framåt, nedåt.
Hur jag känner dina händer lyfta min kjol.
Hur du väntar in mig. Hör mig andas tungt och förvånat. Förväntansfullt.
Jag minns din röst och ditt tonfall när du säger att jag ska vara duktig.
Och sedan den svidande, brännande, ljuvliga känslan av din stora hand mot mitt lena skinn.
Hur jag strålande ler mot dig efteråt. Min nöjda, överraskade känsla över att du tagit leken så långt.

Runt min handled har jag blåmärken från ditt grepp.
Jag bär dem som juveler.
Vet att få skulle förstå.