Sist när jag prata med dig
Hade du luften kvar

När det blåser starkt funderar jag på om du trivs, du som gillar oväder.

När jag tog av mig kappan och såg hur din blick följde klänningens fall.

Hur jag mötte din blick och du såg på mig med ett hungrigt leende.

Jag vet att du tyckte om när jag rodnade generat.

Påminns om det som var förut.

Femton år bakåt i tiden.

Gamla kärlekar och människor jag älskat och älskat med.

Blivit tagen av. Tagit. Nyttjats av. Utnyttjat. 

Men dina kyssar var senast och det är dem jag minns bäst.

Nervositeten gjorde mig svag i hela kroppen.
Jag spanade ut på alla människor.
Undrande.
Var var du?

Föga anade jag att du stod bakom mig. Utanför. Och tittade på mig.
"Jag ville ta vara på stunden. Njuta."

Att du tittade på mig. I flera, långa minuter. Utan att jag visste.
Medan jag stod med fjärilar i magen och undrade var du var.

"Det var en Håkan Hellström konsert inom mig efter dina första meningar och den fortsatte tills vi lade på"

När du kysste mig.
Där, mot husväggen i Götgatsbacken.
Då blev mina knän alldeles svaga.

Du bet mig i läppen och stönade svagt, liksom förvånat.
Du tog min hand och vi gick genom Stockholm i det kallaste av januari.
Och du sa
att du aldrig hade hållt någon i handen så länge, som du hållt i min där och då.

Och jag tänkte förvånat på det faktum att vi bara hade hållt hand i fem minuter.
Att det var ditt rekord.

Att ha asplövspuls. 

Vilken tungvrickare. 

Men jag tänker att det är ett passande ord. En passande beskrivning.

Att hela tiden känna, så mycket. Högt och lågt. 

Att vilja så mycket. Att darra och skaka. Av sorg, glädje och upphetsning.

Att ha asplövspuls och försöka andas lugnt.

föddes med smuts på tröjan,
för mycket asplövspuls.