Jag önskar att jag var perfekt.

Men jag känner mig gammal.
Ser rynkor ta plats i ansiktet. Små, små streck som gör anspråk på plats.
"Karaktär"
kanske någon säger.

Med sorg ser jag på mitt åldrande jag, utan att sakna min ungdom.
Jag vill för alltid och jämt känna mig vacker.
Skäms att erkänna att skönhet är mig viktigt. Att det tar stor plats.
Att jag njuter av att smeka den lena huden på min höft. Följa kurvan med ett finger.
Njuter av nyckelbenens precision. Se tunna axelband löpa över dem.

Jag tycker om när män tittar på mig. När de följer mina ben med blicken.

Vet att skönhet inte varar för evigt.
Att blickarna jag får snart kommer att falla på någon annan.
Skäms över att erkänna att den insikten smärtar mig.

När snön faller blir jag melankolisk.
Färgskalan som går i vitt, grått och svart.
Ljust, ljust blått på himlen.
Möjligtvis svagt rosa, om solens sällsynta strålar visar sig.

Jag vill famna och omfamnas.
Under varma täcken, med rimfrost på fönstret.
Jag vill älska bort kylan och känna pulsen öka.
Vill andas hetsigt och skratta åt frisyrer som står åt alla håll.

Jag vill resa bort, till något nytt.
Stanna där. Uppleva tystnad.
Se stjärnklara himlavalv och nattsvarta nätter.

Läsa. Skriva. Somna om,
om jag så vill.

Det var så längesedan jag var ensam att jag har glömt bort hur det är.
Det är en period av att vänja sig vid att vara nära en annan människa.
Hitta flytet. Synka ihop. Skapa vanor, tillsammans.

Ikväll är jag ensam och jag stannar upp och känner efter.
Hur känns det?

Lite behagligt.
Mestadels ensamt.
Väldigt tråkigt.
Lite skrämmande. Jag har aldrig tyckt om mörkret, eller att gå och lägga mig när jag är själv.

Jag saknar honom.
Jag vill ha honom här. Nära mig.
Jag vill bli skedad av honom, som jag blir en stund varje kväll innan jag lägger mig tillrätta för att somna.

Jag tänker att det är positivt. Att längta. Att min kropp är så van vid att ha honom nära att hon känner sig halv utan honom.
Jag vet att han är min.
Att jag är hans.

Inom en snar framtid lever vi under samma tak.
Då behöver jag inte känna mig ensam.

Jag försöker tänka ljust och positivt.
Anstränger mig verkligen.

Och det ska ni veta;
Jag har oändligt och mer därtill att vara tacksam för.

Men mörkret.
Kylan.
Min arbetssituation; belastningen.
Det gör att det känns tungt.

Jag inväntar den stundande våren.
Längtar efter krispiga tulpaner, solvarma golv och damm som virvlar i vårljuset.
Jag längtar efter mina tunna klänningar.
De bara benen.

Men framförallt längtar jag efter hoppet. Glädjen.
Att ha tillförsikt.
Att vakna om morgnarna och sträcka på sig, njutningsfullt.
Tänka "idag blir det en bra dag".