Det var så längesedan jag var ensam att jag har glömt bort hur det är.
Det är en period av att vänja sig vid att vara nära en annan människa.
Hitta flytet. Synka ihop. Skapa vanor, tillsammans.

Ikväll är jag ensam och jag stannar upp och känner efter.
Hur känns det?

Lite behagligt.
Mestadels ensamt.
Väldigt tråkigt.
Lite skrämmande. Jag har aldrig tyckt om mörkret, eller att gå och lägga mig när jag är själv.

Jag saknar honom.
Jag vill ha honom här. Nära mig.
Jag vill bli skedad av honom, som jag blir en stund varje kväll innan jag lägger mig tillrätta för att somna.

Jag tänker att det är positivt. Att längta. Att min kropp är så van vid att ha honom nära att hon känner sig halv utan honom.
Jag vet att han är min.
Att jag är hans.

Inom en snar framtid lever vi under samma tak.
Då behöver jag inte känna mig ensam.