Jag försöker tänka ljust och positivt.
Anstränger mig verkligen.

Och det ska ni veta;
Jag har oändligt och mer därtill att vara tacksam för.

Men mörkret.
Kylan.
Min arbetssituation; belastningen.
Det gör att det känns tungt.

Jag inväntar den stundande våren.
Längtar efter krispiga tulpaner, solvarma golv och damm som virvlar i vårljuset.
Jag längtar efter mina tunna klänningar.
De bara benen.

Men framförallt längtar jag efter hoppet. Glädjen.
Att ha tillförsikt.
Att vakna om morgnarna och sträcka på sig, njutningsfullt.
Tänka "idag blir det en bra dag".