Plötsligt tar du min hand. Säger dovt "kom".

Du sätter dig på sängkanten.

Jag ser förbryllat ner på dig från där jag står.

Du tar mig varsamt men bestämt och placerar mig i ditt knä. 

Jag tappar andan och börjar lätt skaka.
Långsamt lyfter du upp min klänning. 

Jag vet vad jag har gjort och jag älskar att.du väljer just den här bestraffningen

Den plågsamt, skamfyllda, förnedrande. 

Den smärtsamt, njutningsfulla upphetsande.

Du ger mig fem hårda slag. 

Jag ler stort när du är färdig.

Jag tänker på dig och allt skönt du gör med mig.

Jag ser på dig tvärs över rummet.
Du står i baren och beställer drinkar. Du väntar tålmodigt på bartendern.
Jag låter min blick följa din kropp. Ser din väntande, uttråkade blick stirra på bartenderns rörelser. Dina breda axlar. Armarna som starka och muskulösa syns under kavajen. Dina händer. Dina händer.
Du är lång. Välklädd. Så stilig.
Jag tänker att den vackra mannen; han är min.
Blir lugn av vetskapen.
Han vill bara ha mig.

Dina ögon mörknar när du ser mig.
Jag har sminkat mig. Satt upp håret. Axlar, hals och nyckelben blottade. Sköra ben, len hud.
Du andas långsamt ut och naglar fast mig med blicken.
Klänningen frasar tyst när jag rör på mig. Stay-upsen är tunna och svarta. Klackskorna höga.
Din hand är stark, runt min midja.

Du är stolt över att jag är din.
Jag ler upphetsat nöjd över vetskapen att du tycker att jag är vacker.

Du sitter på sängkanten och ser på mig när jag klär på mig.
Jag drar långsamt och försiktigt upp min ena stay-up hela vägen från fotknöl, över vad och knä upp till låret.
Rättar till kanten.
Ser hur din blick följer mina fingrars försiktiga rörelser.
Lyfter upp mitt andra ben och gör om samma procedur.
Långsamt och med min blick fastnaglad i din. Svagt leende. Lätt blossande kinder.

Kliver i klackskorna.
Spänner de smala remmarna.

Ställer mig upp, för undan håret i nacken. Ber dig att knyta klänningens tunna, tunna snören i ryggen.
Du smeker med ett finger längst med min ryggrad.

Jag vänder mig om och står nära.
Jag blir nästan lika lång som du, när jag har mina klackar på mig. Inte riktigt, men nästan.
Jag har min mun nära ditt öra och viskar så tyst att det nästan inte hörs.
"Får jag lov att gå utan trosor..?"

Du tappar fattningen en kort sekund.
Sen tar du ett djupt andetag och väser sammanbitet
"...Ja."
Jag trycker mig närmare.
Ler mot din hals.

Dig träffade jag i februari.
Dig också.
Vi sågs i januari, du och jag.
Hon, den första. I november.
Alltid kallt. Nakna träd. Vit mark.

Så många kärlekar förknippade med kylan.
Tänker på hur han satt med armen runt mig inne på en varm italiensk restaurang. Och vi stannade upp och såg ut över den tysta innergården, genom immiga rutor. En innergård som var iskall, snötäckt och alldeles tyst. Snön så ljus att det nästan gjorde ont att titta på den.
Hur vi andades i takt när jag lutade mig mot hans axel. Visste att det var en sekund att njuta av, som aldrig skulle komma igen.
Jag var 23 år.
Han 45.
Jag var ung, ja. Och blåögd, javisst. Men aldrig naiv.

Minns Arkitekten.
Minns hans lägenhet på söder. Med bokhyllan han hade byggt själv.
Minns hur vi stod och såg ut över Högalidskyrkans kala backe.
Trägolven knarrade och det drog kallt från det stora fönstret vi stod vid.
Han hade armarna om mig och jag tänkte att utomstående som gick förbi skulle tänka att vi var ett vackert par.
Jag såg ut över den snötäckta marken och tänkte på alla blommor som skulle blomma där till våren. Vintergäck, snödroppar, krokus och vitsippa. En färgprakt jag aldrig skulle skåda.


Men du.
Du kom mitt i den varmaste av somrar.
Du kom med solsken, havsdoft, varma klippor och värmeböljor.
Du kom med svettiga lakan och fönster på vid gavel.
Med middagar på uteserveringar med luft som fortfarande darrade av dagens hetta.
Du kom mitt i tiden för böljande klänningar med djup skärning i ryggen. Höga klackar på bar mark.
Du kom med rosé i solen. Promenad i den varma natten.
Du kom med solnedgången som bara timmar senare blev till gryning.
Du kom med värmen. En värme utan minsta tillstymmelse till kyla.
Bara mjukt böljande.
Varmt smekande

Om ett år eller två kommer det här vara över sjöng Säkert och under hela hösten hörde jag Maggio sjunga jag ägnade dagar åt det som är ingenting nu.

Jag hade så ont i hela kroppen. Fysiskt ont. Det värkte och slet och jag var så innerligt besviken. 

Han valde att lämna mig. Efter allt. 

Att han lämnade mig. 

Jag förstod inte.
Kunde inte äta.
Kunde inte sova. 

Bara grät. 

En smärta som vred i mig. 

En besvikelse jag inte kunde komma över. 

Jag hade gett allt. 

Allt. 

a l l t.

Så räckte inte det. 

Om ett år eller två kommer det här vara över tänkte jag som ett mantra. 

Det tog ett halvår. 

Sen insåg jag att han hade gjort mig en tjänst. 

Och jag vaknade sakta till liv igen.

Såg det vackra i världen.

Började skratta. Högt. Utan någon som bad mig sänka rösten.

Behövde inte vara rädd för att säga fel saker. 

Vågade mer. 

Andades djupare. 

Lyfte blicken.

Hittade tillbaka till det som var jag.

Jag glömmer inte första gången du lägger en hand mellan mina skulderblad och varsamt pressar mig framåt, nedåt.
Hur jag känner dina händer lyfta min kjol.
Hur du väntar in mig. Hör mig andas tungt och förvånat. Förväntansfullt.
Jag minns din röst och ditt tonfall när du säger att jag ska vara duktig.
Och sedan den svidande, brännande, ljuvliga känslan av din stora hand mot mitt lena skinn.
Hur jag strålande ler mot dig efteråt. Min nöjda, överraskade känsla över att du tagit leken så långt.

Runt min handled har jag blåmärken från ditt grepp.
Jag bär dem som juveler.
Vet att få skulle förstå.

Glittrande hav. Glänsande saltkorn på min brunbrända hud. Solvarma klippor under mina nakna fötter.

Då.
När jag var 17 år och allt gjorde orimligt ont.
När smärtan rev och slet i mig. När jag förtvivlat sökte, tröst, stöd, omtanke i allt.
I panik försökte finna någon slags trygghet. Någon att lita på.
När jag med hjälp av det självdestruktiva fick kontroll över mina tankar. När jag rev upp mina knogar med naglarna. När jag skar mig med rakbladen. När jag svalde tabletterna.
En smärta jag kunde kontrollera. Jämfört med allt det andra som var bortanför min makt.

Jag tänker;
att du, min älskade unge, aldrig ska känna dig så ensam och rädd. Att du aldrig ska behöva tillfoga dig smärta, för att döva allt som gör ont.
För jag ska hålla om dig. Och du kommer få skrika, gråta och slå om du så måste.
Men jag kommer aldrig att släppa dig och låta dig vara ensam med det som river i ditt bröst.

En dag kommer du att bli min man.
Tänk att jag redan vet det.

När jag förtvivlat gråter, av utmattning och stress, ringer du mig genast.
Du tröstar mig. Sakligt, men med värme och omtanke.
Är konkret. Trygg. Stabil.
Jag lutar mig mot dina ord. Känner hur du med din röst omfamnar mig. Jag vaggas in i  det trygga som är du. Vet att det kommer att ordna sig.

Att få vara ett vi med dig.
Att få tillhöra i ett oss.
Att vila i ett du&jag.

Jag hade nästan somnat.
Du hade armarna hårt om mig.
Jag var lilla skeden, som jag tycker så mycket om att vara.
När jag lösgjorde mig för att lägga mig tillrätta, somna in, hör jag dig mumla "jagälskardig".
Tyst, i ett enda svep.
Jag stelnar till.
Vet inte om jag hörde rätt?
Frågar snart
"Sa du vad jag tror att du sa..?"

"Jag älskar dig". säger du igen. Tydligare.
Du ser inte att jag ler i mörkret. Från öra till öra.

Dina ord får sjunka in.
Sen svarar jag.

"Jag älskar dig."

Jag springer snabbt.
Frustrerat.
Låter musklerna arbeta. Benen jobba.
Andningen flämtar.
Pulsen stegras för varje steg.
Musiken pulserar ut i blodet, känns det som.
Får mig att springa ännu snabbare. Driver på.

När jag sprungit klart andas jag snabbt.
Är lugn i hela kroppen.
Frustrationen mindre påtaglig.
Tänker att jag ska fixa allt som fixas skall.
Med ny energi och kraft ska jag ta mig an problemen.
Lösa dem.