Utanför mitt fönster spränger våren och försommaren fram. 

Allt det gröna exploderar, 

tillsammans med syrén och doften av våt asfalt. 

Jag blir svag i benen och tappar fattningen.
Det kom ännu en vår.
Det blev sommar igen.
Tänk ändå. 

Den lyckan. 

Med handen följer han bröstets rundning.
Försiktigt kupar han det, känner tyngden under sina fingrar.
Utforskar känsligheten, lystrar till andetag och små, små flämtningar.
Huden är varm och mjuk.
Hon är så fruktansvärt len.

Jag önskar att jag var perfekt.

Men jag känner mig gammal.
Ser rynkor ta plats i ansiktet. Små, små streck som gör anspråk på plats.
"Karaktär"
kanske någon säger.

Med sorg ser jag på mitt åldrande jag, utan att sakna min ungdom.
Jag vill för alltid och jämt känna mig vacker.
Skäms att erkänna att skönhet är mig viktigt. Att det tar stor plats.
Att jag njuter av att smeka den lena huden på min höft. Följa kurvan med ett finger.
Njuter av nyckelbenens precision. Se tunna axelband löpa över dem.

Jag tycker om när män tittar på mig. När de följer mina ben med blicken.

Vet att skönhet inte varar för evigt.
Att blickarna jag får snart kommer att falla på någon annan.
Skäms över att erkänna att den insikten smärtar mig.

När snön faller blir jag melankolisk.
Färgskalan som går i vitt, grått och svart.
Ljust, ljust blått på himlen.
Möjligtvis svagt rosa, om solens sällsynta strålar visar sig.

Jag vill famna och omfamnas.
Under varma täcken, med rimfrost på fönstret.
Jag vill älska bort kylan och känna pulsen öka.
Vill andas hetsigt och skratta åt frisyrer som står åt alla håll.

Jag vill resa bort, till något nytt.
Stanna där. Uppleva tystnad.
Se stjärnklara himlavalv och nattsvarta nätter.

Läsa. Skriva. Somna om,
om jag så vill.

Det var så längesedan jag var ensam att jag har glömt bort hur det är.
Det är en period av att vänja sig vid att vara nära en annan människa.
Hitta flytet. Synka ihop. Skapa vanor, tillsammans.

Ikväll är jag ensam och jag stannar upp och känner efter.
Hur känns det?

Lite behagligt.
Mestadels ensamt.
Väldigt tråkigt.
Lite skrämmande. Jag har aldrig tyckt om mörkret, eller att gå och lägga mig när jag är själv.

Jag saknar honom.
Jag vill ha honom här. Nära mig.
Jag vill bli skedad av honom, som jag blir en stund varje kväll innan jag lägger mig tillrätta för att somna.

Jag tänker att det är positivt. Att längta. Att min kropp är så van vid att ha honom nära att hon känner sig halv utan honom.
Jag vet att han är min.
Att jag är hans.

Inom en snar framtid lever vi under samma tak.
Då behöver jag inte känna mig ensam.

Jag försöker tänka ljust och positivt.
Anstränger mig verkligen.

Och det ska ni veta;
Jag har oändligt och mer därtill att vara tacksam för.

Men mörkret.
Kylan.
Min arbetssituation; belastningen.
Det gör att det känns tungt.

Jag inväntar den stundande våren.
Längtar efter krispiga tulpaner, solvarma golv och damm som virvlar i vårljuset.
Jag längtar efter mina tunna klänningar.
De bara benen.

Men framförallt längtar jag efter hoppet. Glädjen.
Att ha tillförsikt.
Att vakna om morgnarna och sträcka på sig, njutningsfullt.
Tänka "idag blir det en bra dag".

Och plötsligt går det inte att andas längre.

Jag längtar.

Efter storm. Allt det blå, böljande. Svarta avgrundsdjupa.
Mjuka kurvor.
Skarpa kanter.
Det blodrött mörka. Hettan. Värmen.
Svag andning.
Mörk blick.

Tillhörighet.

Meningen.

Jag kan inte sortera tankarna.
Kan inte göra skillnad på verklighet och fantasi.
Känslorna i ett enda virrvarr.
Minnen från förr blandas med nutidens realitet.
Vad är viktigt?
Vad är dröm?
Vad är meningen med allt?

Han kallades Vargen.

Och jag visste varför;
Skulle jag blotta min strupe skulle han hugga. Genast.
Han var van att få som han ville.
Smart. Erfaren. Stark. 

Han jobbade medvetet. Långsamt.
Han hade inte bråttom. Han visste att han skulle få mig dit han ville.
Om han bara var tålmodig.

Fyra år tog det innan han fick mig. 

Han lärde mig mycket om mig själv.
Öppnade mina ögon. 

Han fick mig att sluta tvivla på mitt värde. 

Fick mig att förstå hur fantastisk jag är, och vad jag är värd. 

Att jag förtjänar det bästa. 

Vi lekte. 

Han såg till att mitt glas ständigt var fyllt med champagne. 

Jag var törstig. Drack girigt. 

Novembermorgon.
Kallt dis.
Träden kala. Alla löv har fallit ner. Grenarna spretar envist mot himlen.
Sträcker sina nakna grenar
upp
upp
upp.

Står starka och envisa när stormen river i dem.
Inväntar den vår som igen ska komma.
Ge dem nya knoppar på grenarna.
Återigen göra skogen grön och böljande.

Dimman ligger tät över trädtopparna.
Det går inte att se havet. Det finns där, bakom dimman.
Bakom bergen och träden.

Solen kämpar för att ta sig igenom molntäcket.
Snart ska det spricka upp.
Snart ska solen göra ett tappert försök att värma.
Att sprida sitt ljus.

Innan mörkret åter kommer och gör allting

svart.

Jag ska visa dig havet.

Det mörka, 

stormiga. 

Havet.

Och vågorna. 

Jag njuter av att läsa,
min närmaste väns beskrivning
av presenterna han har köpt till kvinnan han älskar.

Njuter av tanken på den glädje han snart kommer vara upphov till,
glittret i hennes ögon som han kommer att orsaka.

Tänker på hur mycket
han betyder.

Jag känner mig lyckligt lottad.
Människorna i mitt liv är de vackraste av människor.
Med stora hjärtan. Varma personligheter.
Omtänksamma. Givmilda. Roliga.
Närvarande.
Kärleksfulla.
Kloka.
Mina närmaste.
Min flock.

Som jag älskar dem.

Att jag får älska. 

Vilken ynnest, 

det är. 

Att hitta en vän. 

I allt som är prestige, stress, yta. 

Att mitt i allt det hitta någon som man kan ta till sig.
Som förstår vem man är utan att man har behövt förklara.
Någon som blir viktig utan att man egentligen förstår hur det gick till. 

Det bara. 

Är. 

Och vi vet. 

Att vi alltid kommer att finnas hos varandra.
Det är inga frågetecken.
Och vi är lätt förbryllade.
Men öppet accepterande. 

Detta ville livet oss.
Vilka är vi att säga nej?

Jag ser ljusen i mörkret. 

De små, små lamporna. 

I husen. På vägarna. I bilarna.
Som missiler skär de genom det kompakt svarta. 

Ömsom blinkar, ömsom glittrar.
Visar någonstans att vi inte är ensamma.

Tystnaden är öronbedövande.
Fyller mig.
Svämmar över.

Jag behöver ensamheten.
För att reflektera. Tänka. Andas. Fundera.
Jag blir en bättre person av det.
Jag blir sann mot mig själv. Mot andra.
Jag löser problem. Jag planerar. Konspirerar.
Jag lär mig. Jag längtar. Älskar.

Stillheten.
Det enda jag hör är hjärtat som bultar hårt i bröstet.
Ropar "Jag finns! Jag slår i takt med dina andetag!"

Hud mot hud och jag darrar.
Närheten är påtaglig.

Berusande
Svindlande
Skrämmande

Jag viskar, knappt hörbart.
"Ta mig."

Du svarar mig med händerna.

Jag består av

lika delar mörker
som ljus.

hud som är både
ärrad
och
len.

Ett imperfekt
i ditt presens.