Jag önskar att jag var perfekt.

Men jag känner mig gammal.
Ser rynkor ta plats i ansiktet. Små, små streck som gör anspråk på plats.
"Karaktär"
kanske någon säger.

Med sorg ser jag på mitt åldrande jag, utan att sakna min ungdom.
Jag vill för alltid och jämt känna mig vacker.
Skäms att erkänna att skönhet är mig viktigt. Att det tar stor plats.
Att jag njuter av att smeka den lena huden på min höft. Följa kurvan med ett finger.
Njuter av nyckelbenens precision. Se tunna axelband löpa över dem.

Jag tycker om när män tittar på mig. När de följer mina ben med blicken.

Vet att skönhet inte varar för evigt.
Att blickarna jag får snart kommer att falla på någon annan.
Skäms över att erkänna att den insikten smärtar mig.

När snön faller blir jag melankolisk.
Färgskalan som går i vitt, grått och svart.
Ljust, ljust blått på himlen.
Möjligtvis svagt rosa, om solens sällsynta strålar visar sig.

Jag vill famna och omfamnas.
Under varma täcken, med rimfrost på fönstret.
Jag vill älska bort kylan och känna pulsen öka.
Vill andas hetsigt och skratta åt frisyrer som står åt alla håll.

Jag vill resa bort, till något nytt.
Stanna där. Uppleva tystnad.
Se stjärnklara himlavalv och nattsvarta nätter.

Läsa. Skriva. Somna om,
om jag så vill.

Det var så längesedan jag var ensam att jag har glömt bort hur det är.
Det är en period av att vänja sig vid att vara nära en annan människa.
Hitta flytet. Synka ihop. Skapa vanor, tillsammans.

Ikväll är jag ensam och jag stannar upp och känner efter.
Hur känns det?

Lite behagligt.
Mestadels ensamt.
Väldigt tråkigt.
Lite skrämmande. Jag har aldrig tyckt om mörkret, eller att gå och lägga mig när jag är själv.

Jag saknar honom.
Jag vill ha honom här. Nära mig.
Jag vill bli skedad av honom, som jag blir en stund varje kväll innan jag lägger mig tillrätta för att somna.

Jag tänker att det är positivt. Att längta. Att min kropp är så van vid att ha honom nära att hon känner sig halv utan honom.
Jag vet att han är min.
Att jag är hans.

Inom en snar framtid lever vi under samma tak.
Då behöver jag inte känna mig ensam.

Jag försöker tänka ljust och positivt.
Anstränger mig verkligen.

Och det ska ni veta;
Jag har oändligt och mer därtill att vara tacksam för.

Men mörkret.
Kylan.
Min arbetssituation; belastningen.
Det gör att det känns tungt.

Jag inväntar den stundande våren.
Längtar efter krispiga tulpaner, solvarma golv och damm som virvlar i vårljuset.
Jag längtar efter mina tunna klänningar.
De bara benen.

Men framförallt längtar jag efter hoppet. Glädjen.
Att ha tillförsikt.
Att vakna om morgnarna och sträcka på sig, njutningsfullt.
Tänka "idag blir det en bra dag".

Och plötsligt går det inte att andas längre.

Jag längtar.

Efter storm. Allt det blå, böljande. Svarta avgrundsdjupa.
Mjuka kurvor.
Skarpa kanter.
Det blodrött mörka. Hettan. Värmen.
Svag andning.
Mörk blick.

Tillhörighet.

Meningen.

Jag kan inte sortera tankarna.
Kan inte göra skillnad på verklighet och fantasi.
Känslorna i ett enda virrvarr.
Minnen från förr blandas med nutidens realitet.
Vad är viktigt?
Vad är dröm?
Vad är meningen med allt?

Han kallades Vargen.

Och jag visste varför;
Skulle jag blotta min strupe skulle han hugga. Genast.
Han var van att få som han ville.
Smart. Erfaren. Stark. 

Han jobbade medvetet. Långsamt.
Han hade inte bråttom. Han visste att han skulle få mig dit han ville.
Om han bara var tålmodig.

Fyra år tog det innan han fick mig. 

Han lärde mig mycket om mig själv.
Öppnade mina ögon. 

Han fick mig att sluta tvivla på mitt värde. 

Fick mig att förstå hur fantastisk jag är, och vad jag är värd. 

Att jag förtjänar det bästa. 

Vi lekte. 

Han såg till att mitt glas ständigt var fyllt med champagne. 

Jag var törstig. Drack girigt. 

Novembermorgon.
Kallt dis.
Träden kala. Alla löv har fallit ner. Grenarna spretar envist mot himlen.
Sträcker sina nakna grenar
upp
upp
upp.

Står starka och envisa när stormen river i dem.
Inväntar den vår som igen ska komma.
Ge dem nya knoppar på grenarna.
Återigen göra skogen grön och böljande.

Dimman ligger tät över trädtopparna.
Det går inte att se havet. Det finns där, bakom dimman.
Bakom bergen och träden.

Solen kämpar för att ta sig igenom molntäcket.
Snart ska det spricka upp.
Snart ska solen göra ett tappert försök att värma.
Att sprida sitt ljus.

Innan mörkret åter kommer och gör allting

svart.

Jag ska visa dig havet.

Det mörka, 

stormiga. 

Havet.

Och vågorna. 

Jag njuter av att läsa,
min närmaste väns beskrivning
av presenterna han har köpt till kvinnan han älskar.

Njuter av tanken på den glädje han snart kommer vara upphov till,
glittret i hennes ögon som han kommer att orsaka.

Tänker på hur mycket
han betyder.

Jag känner mig lyckligt lottad.
Människorna i mitt liv är de vackraste av människor.
Med stora hjärtan. Varma personligheter.
Omtänksamma. Givmilda. Roliga.
Närvarande.
Kärleksfulla.
Kloka.
Mina närmaste.
Min flock.

Som jag älskar dem.

Att jag får älska. 

Vilken ynnest, 

det är. 

Att hitta en vän. 

I allt som är prestige, stress, yta. 

Att mitt i allt det hitta någon som man kan ta till sig.
Som förstår vem man är utan att man har behövt förklara.
Någon som blir viktig utan att man egentligen förstår hur det gick till. 

Det bara. 

Är. 

Och vi vet. 

Att vi alltid kommer att finnas hos varandra.
Det är inga frågetecken.
Och vi är lätt förbryllade.
Men öppet accepterande. 

Detta ville livet oss.
Vilka är vi att säga nej?

Jag ser ljusen i mörkret. 

De små, små lamporna. 

I husen. På vägarna. I bilarna.
Som missiler skär de genom det kompakt svarta. 

Ömsom blinkar, ömsom glittrar.
Visar någonstans att vi inte är ensamma.

Tystnaden är öronbedövande.
Fyller mig.
Svämmar över.

Jag behöver ensamheten.
För att reflektera. Tänka. Andas. Fundera.
Jag blir en bättre person av det.
Jag blir sann mot mig själv. Mot andra.
Jag löser problem. Jag planerar. Konspirerar.
Jag lär mig. Jag längtar. Älskar.

Stillheten.
Det enda jag hör är hjärtat som bultar hårt i bröstet.
Ropar "Jag finns! Jag slår i takt med dina andetag!"

Hud mot hud och jag darrar.
Närheten är påtaglig.

Berusande
Svindlande
Skrämmande

Jag viskar, knappt hörbart.
"Ta mig."

Du svarar mig med händerna.

Jag består av

lika delar mörker
som ljus.

hud som är både
ärrad
och
len.

Ett imperfekt
i ditt presens.

Plötsligt tar du min hand. Säger dovt "kom".

Du sätter dig på sängkanten.

Jag ser förbryllat ner på dig från där jag står.

Du tar mig varsamt men bestämt och placerar mig i ditt knä. 

Jag tappar andan och börjar lätt skaka.
Långsamt lyfter du upp min klänning. 

Jag vet vad jag har gjort och jag älskar att.du väljer just den här bestraffningen

Den plågsamt, skamfyllda, förnedrande. 

Den smärtsamt, njutningsfulla upphetsande.

Du ger mig fem hårda slag. 

Jag ler stort när du är färdig.

Jag tänker på dig och allt skönt du gör med mig.

Jag ser på dig tvärs över rummet.
Du står i baren och beställer drinkar. Du väntar tålmodigt på bartendern.
Jag låter min blick följa din kropp. Ser din väntande, uttråkade blick stirra på bartenderns rörelser. Dina breda axlar. Armarna som starka och muskulösa syns under kavajen. Dina händer. Dina händer.
Du är lång. Välklädd. Så stilig.
Jag tänker att den vackra mannen; han är min.
Blir lugn av vetskapen.
Han vill bara ha mig.

Dina ögon mörknar när du ser mig.
Jag har sminkat mig. Satt upp håret. Axlar, hals och nyckelben blottade. Sköra ben, len hud.
Du andas långsamt ut och naglar fast mig med blicken.
Klänningen frasar tyst när jag rör på mig. Stay-upsen är tunna och svarta. Klackskorna höga.
Din hand är stark, runt min midja.

Du är stolt över att jag är din.
Jag ler upphetsat nöjd över vetskapen att du tycker att jag är vacker.

Du sitter på sängkanten och ser på mig när jag klär på mig.
Jag drar långsamt och försiktigt upp min ena stay-up hela vägen från fotknöl, över vad och knä upp till låret.
Rättar till kanten.
Ser hur din blick följer mina fingrars försiktiga rörelser.
Lyfter upp mitt andra ben och gör om samma procedur.
Långsamt och med min blick fastnaglad i din. Svagt leende. Lätt blossande kinder.

Kliver i klackskorna.
Spänner de smala remmarna.

Ställer mig upp, för undan håret i nacken. Ber dig att knyta klänningens tunna, tunna snören i ryggen.
Du smeker med ett finger längst med min ryggrad.

Jag vänder mig om och står nära.
Jag blir nästan lika lång som du, när jag har mina klackar på mig. Inte riktigt, men nästan.
Jag har min mun nära ditt öra och viskar så tyst att det nästan inte hörs.
"Får jag lov att gå utan trosor..?"

Du tappar fattningen en kort sekund.
Sen tar du ett djupt andetag och väser sammanbitet
"...Ja."
Jag trycker mig närmare.
Ler mot din hals.

Dig träffade jag i februari.
Dig också.
Vi sågs i januari, du och jag.
Hon, den första. I november.
Alltid kallt. Nakna träd. Vit mark.

Så många kärlekar förknippade med kylan.
Tänker på hur han satt med armen runt mig inne på en varm italiensk restaurang. Och vi stannade upp och såg ut över den tysta innergården, genom immiga rutor. En innergård som var iskall, snötäckt och alldeles tyst. Snön så ljus att det nästan gjorde ont att titta på den.
Hur vi andades i takt när jag lutade mig mot hans axel. Visste att det var en sekund att njuta av, som aldrig skulle komma igen.
Jag var 23 år.
Han 45.
Jag var ung, ja. Och blåögd, javisst. Men aldrig naiv.

Minns Arkitekten.
Minns hans lägenhet på söder. Med bokhyllan han hade byggt själv.
Minns hur vi stod och såg ut över Högalidskyrkans kala backe.
Trägolven knarrade och det drog kallt från det stora fönstret vi stod vid.
Han hade armarna om mig och jag tänkte att utomstående som gick förbi skulle tänka att vi var ett vackert par.
Jag såg ut över den snötäckta marken och tänkte på alla blommor som skulle blomma där till våren. Vintergäck, snödroppar, krokus och vitsippa. En färgprakt jag aldrig skulle skåda.


Men du.
Du kom mitt i den varmaste av somrar.
Du kom med solsken, havsdoft, varma klippor och värmeböljor.
Du kom med svettiga lakan och fönster på vid gavel.
Med middagar på uteserveringar med luft som fortfarande darrade av dagens hetta.
Du kom mitt i tiden för böljande klänningar med djup skärning i ryggen. Höga klackar på bar mark.
Du kom med rosé i solen. Promenad i den varma natten.
Du kom med solnedgången som bara timmar senare blev till gryning.
Du kom med värmen. En värme utan minsta tillstymmelse till kyla.
Bara mjukt böljande.
Varmt smekande

Om ett år eller två kommer det här vara över sjöng Säkert och under hela hösten hörde jag Maggio sjunga jag ägnade dagar åt det som är ingenting nu.

Jag hade så ont i hela kroppen. Fysiskt ont. Det värkte och slet och jag var så innerligt besviken. 

Han valde att lämna mig. Efter allt. 

Att han lämnade mig. 

Jag förstod inte.
Kunde inte äta.
Kunde inte sova. 

Bara grät. 

En smärta som vred i mig. 

En besvikelse jag inte kunde komma över. 

Jag hade gett allt. 

Allt. 

a l l t.

Så räckte inte det. 

Om ett år eller två kommer det här vara över tänkte jag som ett mantra. 

Det tog ett halvår. 

Sen insåg jag att han hade gjort mig en tjänst. 

Och jag vaknade sakta till liv igen.

Såg det vackra i världen.

Började skratta. Högt. Utan någon som bad mig sänka rösten.

Behövde inte vara rädd för att säga fel saker. 

Vågade mer. 

Andades djupare. 

Lyfte blicken.

Hittade tillbaka till det som var jag.

Jag glömmer inte första gången du lägger en hand mellan mina skulderblad och varsamt pressar mig framåt, nedåt.
Hur jag känner dina händer lyfta min kjol.
Hur du väntar in mig. Hör mig andas tungt och förvånat. Förväntansfullt.
Jag minns din röst och ditt tonfall när du säger att jag ska vara duktig.
Och sedan den svidande, brännande, ljuvliga känslan av din stora hand mot mitt lena skinn.
Hur jag strålande ler mot dig efteråt. Min nöjda, överraskade känsla över att du tagit leken så långt.

Runt min handled har jag blåmärken från ditt grepp.
Jag bär dem som juveler.
Vet att få skulle förstå.

Glittrande hav. Glänsande saltkorn på min brunbrända hud. Solvarma klippor under mina nakna fötter.

Då.
När jag var 17 år och allt gjorde orimligt ont.
När smärtan rev och slet i mig. När jag förtvivlat sökte, tröst, stöd, omtanke i allt.
I panik försökte finna någon slags trygghet. Någon att lita på.
När jag med hjälp av det självdestruktiva fick kontroll över mina tankar. När jag rev upp mina knogar med naglarna. När jag skar mig med rakbladen. När jag svalde tabletterna.
En smärta jag kunde kontrollera. Jämfört med allt det andra som var bortanför min makt.

Jag tänker;
att du, min älskade unge, aldrig ska känna dig så ensam och rädd. Att du aldrig ska behöva tillfoga dig smärta, för att döva allt som gör ont.
För jag ska hålla om dig. Och du kommer få skrika, gråta och slå om du så måste.
Men jag kommer aldrig att släppa dig och låta dig vara ensam med det som river i ditt bröst.

En dag kommer du att bli min man.
Tänk att jag redan vet det.

När jag förtvivlat gråter, av utmattning och stress, ringer du mig genast.
Du tröstar mig. Sakligt, men med värme och omtanke.
Är konkret. Trygg. Stabil.
Jag lutar mig mot dina ord. Känner hur du med din röst omfamnar mig. Jag vaggas in i  det trygga som är du. Vet att det kommer att ordna sig.

Att få vara ett vi med dig.
Att få tillhöra i ett oss.
Att vila i ett du&jag.

Jag hade nästan somnat.
Du hade armarna hårt om mig.
Jag var lilla skeden, som jag tycker så mycket om att vara.
När jag lösgjorde mig för att lägga mig tillrätta, somna in, hör jag dig mumla "jagälskardig".
Tyst, i ett enda svep.
Jag stelnar till.
Vet inte om jag hörde rätt?
Frågar snart
"Sa du vad jag tror att du sa..?"

"Jag älskar dig". säger du igen. Tydligare.
Du ser inte att jag ler i mörkret. Från öra till öra.

Dina ord får sjunka in.
Sen svarar jag.

"Jag älskar dig."

Jag springer snabbt.
Frustrerat.
Låter musklerna arbeta. Benen jobba.
Andningen flämtar.
Pulsen stegras för varje steg.
Musiken pulserar ut i blodet, känns det som.
Får mig att springa ännu snabbare. Driver på.

När jag sprungit klart andas jag snabbt.
Är lugn i hela kroppen.
Frustrationen mindre påtaglig.
Tänker att jag ska fixa allt som fixas skall.
Med ny energi och kraft ska jag ta mig an problemen.
Lösa dem.

Jag tänker på dig
när jag omsorgsfullt väljer mina vackraste underkläder

siden, silke och spets

mina högsta klackar

och den svarta klänningen.

Ögonfransar som målas långa och svarta. Tunga.
Naglar svagt rosa.

Tänker på din blick när du ska se mig.
Att du ska bli stolt över att få ha mig vid din sida.
Att du ska tycka att jag är den vackraste du vet.
Att du ska längta efter att ta för dig av det som är ditt, när vi äntligen är ensamma.

Jag har sprungit mig igenom året. 

Sprungit genom årstiderna. 

Sett knopparna slå ut till blad. 

Känt doften av nyklippt gräs. 

Känt solen steka och luften darra av hetta. 

Sprungit genom en stad som inte ännu har vaknat efter nattens festligheter. 

Nu springer jag tidigt. Solen färgar molnen svagt rosa när den stiger. 

Dimman ligger tät över tjärnen och rönnbären lyser klart röda. 

Jag är snabbare än i våras. Starkare. 

Benen driver framåt.

Kroppen rör sig smidigt och vant i skogen. Över rötter och stenar. 

Lungorna drar in kall sensommarluft.

Jag tänker på hur stark jag är. 

Att jag klarar allt.

Mitt i en mening, där i köket, när jag med skratt i ögonen berättar något vardagligt, blir hans blick mörk.
Han kliver fram till mig.
Kysser mig djupt
samtidigt som han lyfter upp mig på diskbänken.

Han kysser mig länge..
Intensivt.
Passionerat.
Hett.

Plötsligt slutar han och ler.
Säger menande "..du sa?"

Jag stirrar på honom.
Flämtande, rodnande.
Leendes.
Skakar på huvudet.
Har inget minne av orden som nyss låg på mina läppar.
Min mun minns bara smaken av hans läppar.

Jag tänker på hans namn och jag tänker att det är det vackraste namn jag vet.

När vi träffades
så kändes det som

att ha blivit hittad.
att ha fått komma hem.

Det var mitt i den varmaste av somrar.
Jag njöt av ledighetens lata dagar. Spenderade dem på bästa tänkbara sätt. Utgick enbart från mina lustar och infall. Behövde inte ta hänsyn till någon.

Vi skulle ses över ett glas vin, du och jag.

Jag hade inga förhoppningar. Inga förväntningar.
Cynisk och egentligen trött på män efter vårens dejtande mötte jag upp dig.
Du stod med regnjackan på, beredd på det värsta.
Jag tänkte att du var längre än jag hade väntat mig. Snygg. Bredaxlad. Starka armar.
Jag kunde spelet. Visste dejtingreglerna.

Men med dig behövdes inget spel.
Förvånat märkte jag att jag kunde vara öppen med dig. Nästan naken.
Berätta, utan att dömas.
Avslöja, utan att avvisas.

Du kände nog likadant.

Ett glas vin blev till en promenad blev till en kyss blev till en övernattning blev till en morgon att vakna i samma säng.
Blev till en onsdag i strålande sol, med gårdagens smink och två händer som för första gången flätas samman.

Jag vaknar mitt i natten av att du håller mig nära din kropp. Du tittar på mig med halvöppna ögon och säger i sömnen "du är det finaste jag vet".

Jag sträcker på mig, njutningsfullt. Kryper närmare dig.
Tänker att jag har haft tur. Som hittat dig.

Jag ser vad du har lyssnat på.

The head and the heart.
"You are in my dreams tonight". 

Det känns som ett annat liv.
När jag såg ut då var allt kallt. Vitt. Jag bar andra kläder. Svarta. Varma. Tjocka halsdukar. Varma handskar.
Nu spränger sommaren fram med raketfart. Allt slår ut, allt blir grönt.
Jag själv spränger fram genom skogen. Springer på ben som inte var lika starka då.
Bygger muskler. Bär ljusa klänningar. Får blickar av män på stan.
Undrar om du hade tittat, varit en av dem som vridit på huvudet efter mig.

Jag tänker på;

Jag mot väggen. Du tätt framför.
Dina händer över hela min kropp.
Ditt skrev krävande tryckt mot mitt. Så jag riktigt ska känna din upphetsning.
Hur du lägger händerna på mina axlar och varsamt pressar neråt.
Att jag sätter mig på knä, ser upp på dig när du knäpper upp dina jeans.
Förväntansfullt leende, glädjen i att få befinna sig mitt i den berusande upphetsningen.

Din blick när mina läppar omsluter.
Hur du långsamt skakar på huvudet, andas in luft och pressar ut den genom sammanbitna läppar.

Hur jag njuter.
Känner att det är jag som har makten,
trots att det kanske inte ser så ut.

"Du sa att du hade en bra telefonröst, men det jag hörde igår var rent av löjligt". 

Hur kan man bli kär i någon som man aldrig har träffat?
Jag visste inte ens att det var möjligt.
Innan den där natten.
När du ringde mig.
Vi hade sagt att jag skulle ringa. Men jag var så nervös. Dröjde.
Så vibrerade telefonen. Lyste upp. Ditt namn på displayen.

Jag svarade nervöst leende.
Du hälsade.
Och jag föll.

Som ett slag i magen.
När jag tänker på den där första morgonen.
Jag vaknade lycklig, varm i hela kroppen.
Utanför ditt fönster låg snön kall. Gjorde världen tyst. Snöflingor föll långsamt och du drog in mig i din famn.

Men snart reste du dig upp.
"Jag ska köpa frukost till dig"
Jag tittade på dig från sängen; såg när du klädde på dig. Du vände dig om och gav mig en blick.

Den där blicken.

Jag låg naken kvar under täcket och väntade på dig.

Du kom tillbaka med färska hallon.
Färska, knallröda hallon mitt i den kalla, kalla vintern.
Som en smak av sommaren.
Lika varm som känslan i min kropp.

Jag tänker på dig som hoppade.
När året precis hade börjat och allt var iskallt.
Jag tänker på ditt mod; att du vågade.
Och på allt du lämnade efter dig.

Jag vill ta vara på allt. Det fina, det fula. Det vardagliga, äventyren, tristessen och magin.
Du sjunger att jag ska hålla dig i handen.
Won't you take my hand? Let's do this.
Men jag hoppar inte. Jag ska leva.

Jag tänker på dig och påminns om att jag ska leva.
Med allt vad det innebär.

Ibland pratar vi om dig. Någon frågar. Och jag tar ditt namn i munnen.
Det känns ovant.
Ditt namn ligger inte lika bra på tungan längre.

Ut på öppet hav.
Ut på öppet hav.

...

Mitt i apokalypsens gap
Solen ritas av
ritas av

Våren, våren, våren.

Allt det gröna som knoppar. Den varma solen som smeker huden. Så mjukt, så lent, så välgörande.
Jag premiärpromenerar i kjol och känner tyget smeka mina ben.
Får färg på kinderna och tänker på dina fräknar.

Sist när jag prata med dig
Hade du luften kvar

När det blåser starkt funderar jag på om du trivs, du som gillar oväder.

När jag tog av mig kappan och såg hur din blick följde klänningens fall.

Hur jag mötte din blick och du såg på mig med ett hungrigt leende.

Jag vet att du tyckte om när jag rodnade generat.

Påminns om det som var förut.

Femton år bakåt i tiden.

Gamla kärlekar och människor jag älskat och älskat med.

Blivit tagen av. Tagit. Nyttjats av. Utnyttjat. 

Men dina kyssar var senast och det är dem jag minns bäst.

Nervositeten gjorde mig svag i hela kroppen.
Jag spanade ut på alla människor.
Undrande.
Var var du?

Föga anade jag att du stod bakom mig. Utanför. Och tittade på mig.
"Jag ville ta vara på stunden. Njuta."

Att du tittade på mig. I flera, långa minuter. Utan att jag visste.
Medan jag stod med fjärilar i magen och undrade var du var.

"Det var en Håkan Hellström konsert inom mig efter dina första meningar och den fortsatte tills vi lade på"

När du kysste mig.
Där, mot husväggen i Götgatsbacken.
Då blev mina knän alldeles svaga.

Du bet mig i läppen och stönade svagt, liksom förvånat.
Du tog min hand och vi gick genom Stockholm i det kallaste av januari.
Och du sa
att du aldrig hade hållt någon i handen så länge, som du hållt i min där och då.

Och jag tänkte förvånat på det faktum att vi bara hade hållt hand i fem minuter.
Att det var ditt rekord.

Att ha asplövspuls. 

Vilken tungvrickare. 

Men jag tänker att det är ett passande ord. En passande beskrivning.

Att hela tiden känna, så mycket. Högt och lågt. 

Att vilja så mycket. Att darra och skaka. Av sorg, glädje och upphetsning.

Att ha asplövspuls och försöka andas lugnt.

föddes med smuts på tröjan,
för mycket asplövspuls.